Alverna

 beskrivs på många olika sätt. Det är svårt att placera in alverna i mytologins värld, då de fortfarande förbryllar religionshistoriker som försöker att ge dem en tydlig plats i de övernaturliga makternas värld och hierarki. De är omnämnda lika ofta i folktron som i gudamytologin.

I den germanska folktron beskrivs alverna som vackra, skimrande gestalter som förknippades med solens strålar. De kvinnliga alverna kallades för mara, vilka enligt den germanska folktron, hemsökte människor med mardrömmar under den nattliga sömnen.

I Tolkiens värld beskrivs alverna som ädla varelser, om än lite saktmodiga. Även om du ställer en direkt fråga kan de ge ett svar lika flyende som alven själv. En alv bekymrar sig inte gärna om det världsliga, utan lever och njuter av naturen. Över allt annat älskar dom att ta hand om sina barn, för trots att de lever så länge får de inte många.

Att sjunga, musicera och ställa till med fest hör också till det väsentliga. De är aldrig sjuka och behöver sällan sova, utan får sin rekreation genom samtal och sång. Den alv som klarar sig från sorg och våld, lever ett evigt liv.

En alv känns igen på sitt på en och samma gång unga och erfarna ansikte, melodiösa röst, spetsiga öron och förmågan att röra sig ljudlöst. Alver har också bra syn och hörsel - och en oförklarlig dragning till havet, många gånger utan att ens ha sett det.