Dvärgar

- insänt av Johan-Sebastian 070317

Dvärgar var i nordisk mytologi små satta väsen av gammalt virke som bodde under stenar och klippor, och som antogs representera de hemlighetsfullt och stilla verkande naturkrafterna i jordens inre.

Enligt Völuspá skall inget armod ha funnits i världen innan de tre nornorna anlände från Jotunheim, och det är som en följd av detta gudarna skapar dvärgarnas skara. En ansenlig del av dikten (Dvergatal) består av ett uppräknande av olika dvärgars namn. Snorre berättar att innan de gavs förstånd och mänsklig skepnad skall ha varit maskar i jätten Ymers kött. De beskrivs i allmänhet som små, fula, med långa näsor, smutsbrun hy och dagskygga. Vissa dvärgar har namn som antyder att de ursprungligen kan ha tänkts som dödsandar eller förfädernas gastar (Nár, lik; Bláinn, blå (dödens färg); Dáinn, död). Genom en magisk hatt (dvärghatt eller huliðshjálmr) eller ibland en mantel kunde de göra sig osynliga. I Alvíssmál lurar Tor dvärgen Allvis (Alvíss) att förkunna sitt stora kosmologiska vetande så länge att solen går upp och Allvis blir till sten. I andra berättelser verkar dvärgarna dock vara opåverkade av solens strålar.

De trivs bäst när de får smycka sina grottor, skapa otroliga underjordiska salar, ljussätta guldådror i bergen och låta dem speglas i grottsjöar. Intresset för smyckning och den ständiga jakten på ädla metaller har gjort dem till duktiga smeder. Deras välde över naturens förborgade krafter yttrar sig särskilt i en överlägsen konstfärdighet, i synnerhet inom smideri, vilken sätter dem i stånd att inte endast förse människorna och alferna med allehanda dyrbara vapen och verktyg, utan även att åt gudarna smida deras kostbaraste klenoder. Så förfärdigade dvärgarna åt Oden spjutet Gungner och guldringen Draupner, åt Tor hammaren Mjölner, åt Frej skeppet Skidbladner, åt Siv hennes guldhår. Förutom i Eddorna uppträder de även i flera fornaldarsagor i denna egenskap. I Völsungasagan smider Andvare ringen Andvaranaut, och hans son Regin smider åt Sigurd Fafnesbane samman det splittrade svärdet Gram. I Hervors saga smider dvärgarna Dulin (Durin?) och Dvalin svärdet Tyrfing. De arbetade också i trä och metall, och hantverksskickligheten överträffas inte av någon annan skapad varelse. Dvärgar är dessutom både poetiska och romantiska, men också lite barska och korthuggna. De älskar det fasta berget lika mycket som de hatar att färdas med båt eller under solen.

Dvärgar anses som ett ondskefullt släkte. De är farliga och fientligt inställda till och undviker människorna, men de gör ibland affärer med denna ras. De är naturligt fientliga mot gudarna, och de är lömska och beräknade. De är ett kuvat och plågat släkte, men sega, uthålliga och hårda som sten. Dvärgar är stolta och blir lätt förgrymmade. De är avundsjuka på alferna men ser också ned på deras lättjefulla och allt för enkla liv.

Några dvärgar har, enligt vad deras namn antyder, en kosmogonisk betydelse, såsom Nye och Nedre, vilka styr månens faser, samt Nordre, Östre, Sydre och Västre, vilka uppbär himlavalvets fyra hörn.

Dvärgarna tyckas vara identiska med de svartalfer som omtalas av Snorre, och i en senare tids folktro förblandas de ofta med tomtegubbar, vättar, bergtroll och dylika väsenden.

Även nyare folksägner har åtskilligt att berätta om dvärgar och deras sammanträffanden med människor. En tillfredsställande etymologi av ordet dvärg är ännu ej funnen. Detta ord ingår i sammansättningarna dvärgamål (eko), dvärganät eller dvärgsnät (spindelväv), och dvärgstenar eller dvärghamrar - benämningar på vissa slags stenarter.