Häxan

 var den farligaste av kättare och snabbt spred sig den handbok som blev rättesnöret för all förföljelse under ett par århundraden, nämligen Häxhammaren. Den utkom 1487 och var skriven av två dominikanermunkar, Jakob Sprenger och Heinrich Kramer. Häxhammaren beskrev detaljerat hur en häxa kunde identifieras, anklagas, torteras och dömas, och med den nyuppfunna boktyckarkonstens hjälp blev den en av världens mest lästa böcker.

Häxförföljelsernas ursprung började i alperna i Schweiz. I Norden ansågs inte nattridande eller annan magi vara straffbart förutsatt att det inte skadade någon eller någons egendom. Men på 1200-talet förändrades inställningen. Åren 1668-76 var häxförföljelserna som värst i Sverige.

De som anklagades var ofta läkekunniga, självständiga kvinnor som drog sig fram på egen hand och därför uppfattades som ett hot mot bysamhället, där alla sysslor var reglerade och alla människor inordnade i en sträng hierarki. Jordemödrarna, barnmorskorna, var också väldigt utsatta. De anklagades för bland annat att mörda de nyfödda och göra häxsalva av dem eller att ha bytt ut det riktiga barnet mot ett av Djävulens yngel, om det visade sig att barnet var missbildat.

När man skulle se på en anklagad om hon var en häxa, letade man efter ett häxmärke eller djävulsmärke, det kunde se ut som ett födelsemärke.
Ofta provade man att sticka den anklagade i märket med en nål. Om hon blödde var hon inte en häxa, men om det inte blödde eller att hon inte kände någon smärta dömdes hon.

En annan metod som användes vid fastställning om häxor var vattenprovet. Det gick till så att man band ihop den anklagades fötter vid händerna och kastade henne i vatten för att se om hon flöt.
Om hon flöt var hon en häxa och om hon sjönk blev hon frikänd.

Andra fruktansvärda prov som den anklagade blev utsatt för var tumskruvar, Spanska stöveln -en benkrossare och ofta en vippkrage, en anordning där häxan hissades upp i armarna som var bakbundna ock med vikter vid fötterna. Följden brev att armarna gick ur led.

Ett av de värsta tortyrinstrumenten var den sk. Järnjungfrun, en kista av samma storlek och form som människokroppen. Insidan var besatt med spikar som genomborrade häxans ögon, armar och så vidare utan att döda henne när den stängdes om henne.